Akillestendiopati (hälsenebesvär)

Akillestendinopati

Det är benämningen för besvär med hälsenan som medför smärta, svullnad och ofta uppdrivning (knöl) i hälsenan.

Akillestendinopati kallas även ofta för hälseneinflammation eller akillestendinit. Histologiska studier har dock visat att det inte förekommer någon aktiv inflammation i senan. Orsaken är snarare en degenerativ process som uppstår när kroppens läkningskapacitet överskrids och små sprickor i senan inte hinner självläka. Överbelastning kan sannolikt vara en delförklaring. Det finns även andra teorier och förklaringar till varför smärtan uppstår så som en sammanväxning med en intilliggande sena.

Symtom

Smärta i hälsenan som kan uppkomma utan någon anledning eller trauma. Smärtan ökar om foten belastas såsom vid hopp eller löpning men även vanliga promenader kan medföra besvär med smärta och svullnad. Morgonstelhet och smärta samt ömhet vid tryck över hälsenan är också vanligt förekommande symtom. En del patienter har ont även vid daglig aktivitet såsom promenader och gång i trappor. Besvären brukar minska eller försvinna när foten värms upp för att därefter komma

tillbaka vid fortsatt ansträngning. Ofta utgår besvären från senans mittdel och kan variera i sin intensitet. Ibland kommer symtomen från senans infästning på hälbenet och kan även sprida sig till närliggande område.

Diagnostik

Akillestendinopati är en så kallad klinisk diagnos, som baseras på i första hand klinisk undersökning och sjukdomshistoria.

Man behöver inte göra röntgen, magnetröntgen eller ultraljud för att bekräfta diagnosen.

Om besvären kommer från senans infästning på hälen kan en vanlig röntgen vara av värde för att se om det eventuellt har bildats en förkalkning/förbening i detta område.

Ibland kan MR eller ultraljud påvisa en partiell ruptur i hälsenan. Känsligheten som MR och ultraljud har är dock sämre jämfört med klinisk undersökning.

Utfallet av MR eller ultraljud blir således inte helt pålitligt och ändrar inte behandlingsstrategi.

Det är värt att nämna att det initiala valet av behandlingsmetoder inte påverkas av dessa undersökningar. Därmed kan det snarare fördröja behandlingsstart.

Behandling

I litteraturen kan man finna flera olika typer av behandlingar som kan användas vid akillestendinopati, exempelvis ultraljud, elektroterapi, antiinflammatoriska läkemedel, kirurgi, skleroserande injektion, kortison, stötvågsbehandling, laserbehandling, rehabiliteringsträning mm.

Den behandling som har starkast evidens är rehabiliteringsträning, framför allt excentrisk träning. Excentrisk träning fungerar bäst vid besvär som utgår från senans mittdel. Den generella rekommendationen är att alla patienter med akillestendinopati initialt ska behandlas med träning under minst 3–6 månader.

Antiinflammatorisk medicinering brukar fungera väldigt kortvarigt. Det är inte fel att ta dessa mediciner men de kan inte bota besvären. Som det har nämnts ovan visar histologiska studier att det inte förekommer någon aktiv inflammation i senan. Därför har dessa mediciner ofta mycket tillfällig effekt.

Kortisoninjektioner kan förorsaka antingen partiell eller total hälseneruptur. Dessa är väldigt svårbehandlade eftersom kortison kan förstöra hälsenesubstansen och skapa en stor defekt (gap) i hälsenan. Det avråds därför starkt från denna typ av behandling, även om den ges ”på rätt ställe”, ”vid” hälsenan. Undvik alla kortisonsprutor i området vid hälsenan!

Rehabiliteringsträning är viktig eftersom mekanisk belastning på senor behövs för att bibehålla friska och starka senor.

Senan påverkas positivt av fysisk träning genom att bli större, starkare och mer motståndskraftig mot skador. Träning har också visat sig öka både blodcirkulationen och produktionen av ”byggmaterial” i hälsenan. Senan blir starkare av träning och svagare av inaktivitet, precis som muskler, men har en långsammare respons. Det behövs därför en del tålamod vid träning.

Det är viktigt att veta att senor tar lång tid att läka, vilket kräver tålamod från både läkare, sjukgymnast och patient.

Vissa patienter återhämtar sig helt efter 3 månaders träning, men för andra kan det ta åtminstone 6–12 månader innan de är tillbaka till full aktivitet utan symtom.

Kirurgisk behandling är en sällsynt åtgärd och brukar kunna undvikas med hjälp av målinriktad rehabiliteringsträning under övervakning av intresserad sjukgymnast/naprapat/kiropraktor.

Patientinformation fotoperation

Har du en bokad operationstid hos oss. Då kan du läsa mer här om förberedelse och vad som händer efter din operation.

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga kundupplevelse. Om du fortsätter innebär det att du accepterar att cookies används.